Energin tillfälligt slut

tantljus.jpgMin fantasi och skrivarglädje börjar dra sig nedåt tårna, vilket är en förfärlig känsla, men jag förstår för jag är så trött – väldigt trött. Mörkret gör att skämtsamma och glada jag inte vill infinna sig – jag som brukar sprudla av energi, hitta på saker, prata och vara glad, men jag är trött. Somnar nio och vaknar sju. Vill ändå sova mer; – Så är det denna årstid, säger många. Jag har aldrig varit så här ”glåmig” som jag är nu, känns det som.

Jag bloggar inte heller på X antal dagar för jag ska bara sätta rumpan i soffan, lägga benen på bordet, dra ungen till mig och använda Solo som huvudkudde. Mannen får serva med lite kärlek om han vill. Så är jag nog pigg igen om några dagar – eller så… Just nu vill jag bara krypa i ide och gör så…

Kram på er så länge…

Jag önskar er alla en riktigt God Jul

Annonser

Bok ges bort mot tips

Varför är det så mycket lättare att finna julklappar till sig själv än alla andra? Jag kämpade mig igenom folkmassorna igår, tänkte, tittade, inspekterade och planerade allt för att finna de rätta julklapparna, men jag tycker inte jag lyckas…

Hjälp mig!!! Vad ger man till sina föräldrar som inget vill ha, är för gamla för att gå på konsert och kan överhuvutaget inte ta sig längre än runt kvarteret? De tycker de har allt… Hur finurlig kan man vara och med vad? Jag vill väldigt gärna ge dem något bra, men inte för dyrt och inte för klöddigt. De är 80+ så de vill inte ha avancerade saker.

Den som kommer på vad jag ska ge mina föräldrar i julklapp ska jag ge min bok Ingens Vila till… Ni som inte vill ha min bok, men har ett utmärkt förslag till present får ändå väldigt gärna skriva in det… Jag sänder då en extra varm kram med bloggen 😉

Bortskämda unge

– Tomten ger mig inte vad jag vill ha!!! skriker min tös till mig och slänger sig snyftande i soffan bredvid mig.

– Vad menar du, säger jag och tänker att hon är då bara såååå bortskämd.

– Jag vill ju bara ha en nalle som man kan vända ut och in till en boll, tjuter hon och torkar tårarna.

– Ja, men är det inte snällt av tomten att över huvudtaget ge dig en liten present varje morgon fram till jul? undrar förstås jag och börjar ladda för att skälla på hennes oförskämda sätt att inte tycka om små klappar innan jul.

– Jo, men jag vill inte ha dem. Jag vill bara ha nallen man kan vända ut och in till en boll, säger hon igen.

– Om du inte vill ha små klappar ända fram till jul så kan vi ta bort kalendern så förstår tomten det, säger jag och förstår nu att jag matar min flicka med all sköns små presenter mot hennes vilja. Jag kan heller inte säga att hon är bortskämd för hon har ju aldrig blivit tillfrågad om hon vill ha en sådan kalender.

Vad har jag gjort, tänkte jag. Det är ju jag och ingen annan som håller på med det här med kalendern varje morgon. Det fick ju jag när jag var lite och det tycker väl alla ungar om? Att vakna på morgonen och springa ner för att se vad som hängde i kalenderna. Jag har missförstått en sak – min tös har aldrig bett om det och blir lika besviken varje morgon för tomten inte har lyssnat på henne. Hon vill ju bara ha en nallen som man kan vända till att bli en boll. Jag tar istället glädjen ifrån henne. Först tyckte jag att jag hade en väldigt bortskämd unge – för man ska ju vara tacksam. Men det har jag inte – för det är inte hennes påhitt – det är mitt eget.

Vi har nu bestämt att vi ska ta bort kalendern för hon vill inte ha den och så ska vi prata med jultomten i helgen så han inte missar nallen man kan vända ut och in på så det blir en boll.

Denna nalle hon vill ha får momor och morfar ge henne – hon kommer att bli gladare för nallen än det Play Station 2 som vi köpt till henne. För det har hon inte heller bett om.

Suck!!! Varför är man så dum?

Lyckligt lottad

För ungefär en månad sedan fick en gammal arbetskollega nys om min bok och läste den. Efter det bestämde hon sig för att hjälpa mig. Nu har hon till och med skrivit till en skånsk morgontidning för att de ska uppmärksamma mig. Hon engagerar sig så och det känns fantastiskt skönt. Får erkänna att jag var lite trött för ett par veckor sedan, men då ringde Berit – och så gav hon mig en spark i ändan (muntlig sådan) 😉 och så fick jag fart igen. Det är en underbar känsla att man har människor omkring som som engagerar sig och hjälper en så som hon gör. Hon ska ha en stor kram och ett stort tack av mig för allt hon gör – jag är så oerhört tacksam…

Det är väldigt skönt att ha någon som engagerar sig så som hon gör för om man skulle få för sig att börja varva ner och bli lite hängig (i detta trista gråa väder) så får hon upp humöret på en igen. Jag är bara så lyckligt lottad att ha så underbara vänner…

Att bli recenserad

Det intressanta med recensioner är att man sitter som på nålar fram tills dess man får recensionen. Man är så ivrig att läsa vad de skriver och man tror och hoppas på det allra bästa. Intressant inställning för det kan lika bra bli ett slag i huvudet med en spikklubba. Vad man också gör är att ta den dåliga kritiken till sig och ingenting annat – det räcker att de skriver ett enda dåligt ord om ens verk så stirrar man sig blind på det – i alla fall en dag. Jag brukar glömma ganska fort för det är liksom inte lönt att låta det tynga en… Gjort är gjort, men man ska vara lite mindre ivrig att få recensioner för de kan slå hårt eller inte alls…

Recension

”Tiden är 1895 till 1927. Arvid, son i familjen, får dottern Aina som växer upp hos hans föräldrar. Hon blir aldrig accepterad av sin styvmor Signe, under bannor utnyttjas Aina till allt hushållsarbete iframsida.jpg torpet. När hennes faster emigrerar till Amerika bestämmer fadern att Aina ska följa med. Hon är elva år när hon reser och känner sig sviken, ensam och övergiven.”

”Romanen innehåller angelägen kritik av samhällets orättvisor; såsom kvinnors underlägsenhet, arbetarnas villkor och barnens situation.” BTJ/Häftepos  08102384/ Lektör: Elsbeth Hermansson

Detta är första gången jag blir recenserad av en riktig ”paragrafryttare” (ej illa menat – jag menar bara en som verkligen kan det är om innehåll, texter och böcker till yrket) Många som läst min bok tycker den är väldigt spännande och svår att lägga ifrån sig, men detta skrev Elsbeth Hermansson dock ingenting om. Jag tycker inte heller jag fattar om hon tyckte den var läsvärd eller inte, men så kan det gå när man står där ivrig som en unge och väntar på en slickepinne man aldrig får 😉

Då man enligt upphovsrättslagen inte får använda sig av hela recensionen och ej heller får ge en missvisande bild av recensionen har jag plockat några stycken som jag anser håller sig innanför denna lag.

Underbart kvinnlig fåfänga

Vad jag märkt på inrikesflygen bland alla ”affärsnissar” (nu gäller detta männen, tyvärr) är att de tar ingen hänsyn till att man är kvinna – intressant faktiskt. De armbågar sig fram och knuffas som om det var en matkö på dagis. De ber inte om ursäkt för att de puttat till en ordentligt eller trampat en på tårna. De skiter fullständigt i andra – väldigt arrogant inställning – och lite trist, tycker jag… (inte alla män, långt ifrån – men det räcker med några få för att man drar alla över en kam)

Sen kan det ju diskuteras om jag ska ha företräde för att jag är kvinna eller låta mig bli kringknuffad i en kö – jag kanske bara ska stå tyst i kön och hoppas på att ingen knuffar på mig? Men tillbaka till tråden så undrar jag om män på flyplatser tycker att man ska behandlas som andra män? Jag tycker i alla fall inte det. Bara för att jag jobbar och reser mycket så betyder inte det att jag vill eller kommer att agera som en man. Men jag tror heller inte att de flesta män gillar att bli kringknuffade och man blir så oerhört glad när någon släpper fram en när man kommer med sina otympliga väskor… Tack alla män som gjort det också 😉

Jag kommer ihåg när jag var omkring 25 år och jobbade med filminspelningar, då sitter en kille som slår näven i bordet och säger till mig när jag pratar; -För helsike, säg vad du vill utan att ursäkta dig. Jag tänkte väldigt mycket på det han sagt för det skulle innebära att jag skulle prata en mans språk i ett konferensrum och slå näven i bordet ungefär – det ville jag inte för jag var ju kvinna… (Jag hade börjat diskussionen med; -Om jag får säga något, så skulle jag nog tycka…. etc…) Typiskt kvinnligt egentligen och jag fortsatte att vara typiskt kvinnlig i många år, tills jag insåg att man kan vara rak utan att känna sig som en man. Så då blev jag lite rakare och nu för tiden blir de flesta antingen rädda för mig eller säger, ”du som har svar på allt” eller ”vad skönt med bestämda människor”.  Men jag vet inte om jag känner mig så kvinnlig längre? Det försvann nog i alla fall – utan att jag vetat om det…

Tillbaka till ämnet så handlade det om kvinnligheten. Visst ska man få känna sig både vacker, kvinnlig och fåfäng i vilket jobb som helst. Det är faktiskt bara en själv som stoppar… Jag har en väninna som fick busschauffören att köra en omväg och släppa av henne utanför jobbet, för hon hade så höga klackar på sig och de var svåra att gå i när det hade snöat. I love it… Varför inte? Själv är jag uppväxt med; -Ta då bättre skor på dig – attityden…. och var tog då den underbart kvinnliga fåfängan vägen…

Där stängde bron igen

också fick jag hämta allas ungar på dagis. Jag som skulle jobba över och vara ledig för tösen skulle till en kompis. En dansk kompis och vad händer – jo, de stänger bron på grund av tekniska fel. Där satt föräldrarna på andra sidan och jag fick hämta i alla fall.

Sen hände det otroliga och det slår sällan fel – efter att bron öppnat igen stänger den en gång till för att folk inte kan köra ordentligt. Det var samma sak för någon månad sedan när en lastbil började brinna. Vad är det med folk egentligen? Om bron öppnar och där är ett hål (tunneln) som alla ska ner i – hur i helsike kan man få för sig att alla ska köra på en och samma gång. Har man verkligen så bråttom? Vad är det som är så viktigt att man riskerar andras liv? Vad är det som gör att folk i bil tappar förståelsen för att de inte är som Barbapappa (kan ändra form – om någon undrade) utan hårda fyrkantiga plåtburkar som faktiskt gör väldigt stor skada om de krockar…

Kör försiktigt gott folk … för det finns för många som inte gör det 🙂

Elaka jag

kan tyckas – för jag sitter just nu och skrattar hysteriskt med stängd mun åt min söta lilla hund som ramlade ner från solositterliten.JPGsoffan och hamnade på rumpan på mattan. Han vände sig om, tittade både överaskat och anklagande på mig som om det var mitt fel. Det är alltså väldigt svårt att hålla sig för skratt när de ser så oskyldigt anklagande ut. Min lille vän, sa jag och då skakade han på sig så de något för stora läpparna fladdrade i svängarna. Han är bara så underbar, min lille Solo som nu ligger i soffhörnan igen med benen rakt upp i luften och med läppen hängande ut över soffkanten.

Tjockhelg!!!

Helgen började på fredagkvällen med en tur till Tivoli i Köpenhamn tillsammans med min man och vår sexåring. Hon fyllde ju liksom sex år och brukar få en tur till Tivoli på sin födelsedag. Det är en väldigt uppskattad tur med många karuseller och mycket karameller. Synd bara att det blev så råkallt och fukten gick igenom mina skor – annars hade jag nog klarat ett par timmar till. Vi kom hem med en sovande unge klockan 10 på kvällen… 🙂

Sedan startade lördagen med ett borgligt bröllop där vi skulle vara vittnen för våra vänner och avslutades med att några andra vänner hade barndop och fest på kvällen. Det var en lördag att minnas för det verkar som att det var då allt hände, men inte riktigt egentligen för på söndagen var det dags för tösens kalas med 16 ungar och en hund i släptåg

Nu är jag trött efter en helg utan vila… 😉

Undrar ni varför jag inte bloggat på några dagar så är detta orsaken. Jag har inte orkat… 😉

Nu är det dock måndag igen – lite småsneglande på CSI på teven och lite bloggande – är vad jag nog orkar med ikväll…

Amerika visit

Jag fick en mail från mammas kusin igår.  Den hade hittat hit, till min blogg, enda från Amerika – jag blev väldigt glad att helt plötsligt ha funnit lite släktingar i USA. Jag har vetat om dem länge och mött några av dem, men så tappade vi kontakten för ett antal år sedan och när jag nu bad mamma att i nästa brev hon skrev, skulle fråga efter deras e-post adress, så rasslade det till. Det slutade med att min blogg nu beskådas och läses av släktingar som är både när och fjärran. När man så enkelt kan kommunicera blir man lite irriterad på att man inte gjort det tidigare. Att återuppta en kontakt med en avlägsen släkting är faktist väldigt kul – även om det är långt ut i släktbanden så har man ändå något gemensamt – man ÄR släkt.

Jag har inte tänkt på det innan, men vi (jag och min man) har pratat om att åka till USA tillsammans på semester. Nu kanske det blir av i alla fall…

Welcome to my blogg Ingrid, Ronnie, Stephen, Doris and the rest… 😉

It’s lovely that I found you again…